Efter en vecka full av stress, krök och studentfirande pustar jag äntligen ut. Nu har jag sommarlov! Konstigt nog så känns det verkligen inte som det. Det känns istället fruktansvärt grått, trist och ensamt. Regnet öser utanför, jag är förkyld, vänner hör inte av sig, pojkvännen jobbar. Jag vill ha sommar, barfota nätter, skönsång, mys med goa vänner, pussar från Alex. Istället får jag nöja mig med ännu en dag i min ensamhet, ett x-antal näsdukar, huvudvärkstabletter och tanken av att hela denna sommaren kanske kommer präglas av dess dåliga start.